Mattias Leidevall

Hej och välkomna till Mattias "Leidy" Leidevalls blogg! Här kommer jag skriva mycket om en massa olika ämnen som berör mitt liv i allmänhet, min tid på högskolan, musik, filosofiska tankar och mina intressen. Jag försöker uppdatera så mycket det går och förhoppningsvis är inte alla inlägg likadana.

Black Sabbath 13 och Rick Rubin

Publicerad 2013-06-12 21:21:12 i Allmänt

Tja! Jag jobbar nu så jag har inte riktigt tid att skriva lite mycket. Men jag ska försöka skriva så mycket som jag hinner med ändå.
 
Idag har jag lyckats bränna mig under de 7 timmar jag befann mig ute och jobbade med ogräsrensning, kanske inte direkt någon höjdare...
 
Nu sitter jag och lyssnar på Black Sabbath's senaste album. 13 heter det. Och jag måste väl säga att albumet faktiskt låter riktigt bra. Det känns som det gamla Black Sabbath är tillbaka. Dock sitter Brad Wilk bakom trummorna istället för Bill Ward på grund av flertalet anledningar vad jag hört. Han är absolut en värdigt ersättare, finns få saker jag kan klaga på hos en sådan stabil trummis.
 
Dock finns det en sak som jag inte tycker om och det är albumets produktion. Man hör direkt när Rick Rubin varit där och producerat ett album. Hans signum är att allt verkligen låter snuskigt torrt utan någon typ av rumsefterklang inom hörbart avstånd. Men han har ju faktiskt inte alltid varit så och han gör ett bra jobb på många skivor med.
 
Jag kan tycka det fungerar på vissa ställen, speciellt vissa av Rubins Hip-Hop producerade material låter riktigt bra såhär. Vissa rockalbum av bland annat Audioslave, AC/DC och Red Hot Chili Peppers fungerar också bra med det avskalade ljudet Men att applicera samma teknik på all musik fungerar inte lika bra. Han borde förstå tycker man att speiellt rocken har en annan stämning, andra normer och ett annan typ av dynamik än tillexempel Hip-Hop. Här krävs lite efterklang, speciellt på rösten (vilket tragiskt nog saknas rejält på 13). Till stor del beror det nog också på hur mycket frihet Rubin ger de olika personer som mixar albumet och de som mastrar det, och att det faktiskt egentligen är dem som gör ljudbilden, blir det instruerade att göra så, så kommer de troligen göra så.
 
Tidigt Slayer material producerat av Rick Rubin låter också helt ok men någonstans runt början av 90-talet började han med den här väldigt avskalade ljudbilden. Till en början är den inte superextrem men när den digitala tekniken gör intåg i musikvärlden börjar det höras mer tydligt. Det känns hela tiden som att han spelat in instrumenten och sen valt att knappt lägga på någon känsla av rum. Vissa låtar har sjävklart effekter på sången och instrumenten, men det känns hela tiden som att speciellt sången verkligen ligger obehagligt nära en hela tiden. Jag tycker att det faktiskt ska finnas ett rum, det kan skapa en känsla för hela låten.
 
Detta funkar ju ibland, men ibland gör det inte det. Och så i detta fall tycker jag att det misslyckas rejält. Soundet funkar inte med Black Sabbath's musik tycker jag. Hnah ar dock inte använt sig av sitt andra signum, att pressa volymen på skivan så högt i mastringen så att distorsion uppstår på hela skivan som med Metallicas Death Magnetic skiva som hade en tydlig distorsion på skivan.
 
Annars är plattan bra, även om Ozzy känns lite klen ibland och kanske inte sjunger lika bra som han gjorde ca 1971 på Master of Reality plattan. Men det funkar väl ändå antar jag.
 
Kort och gott, en skiva som valfri metalsnubbe bör lyssna på i alla fall. Den kan uppfattas som bra, eller som helt kasst.
 
 
Coola snubbar har ett coolt omslag också!
 

10 Basister som inspirerat mig.

Publicerad 2013-05-12 01:12:00 i Allmänt

 
Då var det väl dags att försöka skriva lite här på bloggen igen (nu när jag har gott om tid antar jag att det är lika bra att göra det så mycket man kan!). Så här kommer en kort sammanfattande lista över tio basister som jag har tagit mycket insiration ifrån. Dock finns det en hel del fler jag skulle kunna nämna men de fick inte plats tyvärr.
 
10. Alex Webster (Cannibal Corpse): Under mycket lång tid var jag aldrig något riktigt fan av Death Metal. Ska jag vara ärlig är jag fortfarande inte det. Så nu kan man ju fundera varför jag helt plötsligt började gilla ett sådant extremt hårt band som Cannibal Corpse. Det beror helt och hållet på Alex Webster, basisten som spelar Death Metal med en ren och klar ton på basen och spelar idiotsnabbt med sina fingrar. Han öppnade nya vyer för mig så därför förtjänar han en plats på listan. "Alex visar lite tips och tricks".
 
9. Cliff Burton (Metallica): Cliff har kanske aldrig varit den största inspirationen för mig så, men jag glömmer aldrig hur impad jag var över hans spelstil när jag precis började. Han skulle dock ha legat lite högre i mixen, det eller så skulle hans "sound" varit lite mer mid och high då James och Kirks gitarrer ofta är relativt basiga. Men hur som helst, han inspirerade mig defintivt till att använda mig av effekter till basen när det passade. "Orion av Metallica med basen lite högre"
 
8. Nikki Sixx (Mötley Crüe): Hans bassspel är kanske inte något speciellt så men var det något jag gillade med Nikki Sixx så var det just hans passion och stil. Han har aldrig rubbat på drömmen och han såg alltid cool ut! Han var en av dem som verkligen fick in mig på banan att spela bas från första början. "En av mina favoriter av Nikki Sixx's låtar"
 
7. Tim Commerford (Rage Against The Machine, Audioslave): Förutom att spela grymma basslingor så var Tim Commeford än av de vars bassljud på skivorna jag alltid gillade och försökte så gott det gick att imitera (på den tiden visste jag faktiskt inte hur stor påverkan tekniker och mixare har på en skivas ljudbild). Trots att jag inte kunde imitera ljudet sådär superbra så gillade jag att spela med till hans basgångar. De var roliga och inte allt för svåra. Perfekt för en nybörjare. "RATM Take The Power Back"
 
6. Geddy Lee (Rush): Mannen som kan spela idiotiskt komplicerade basgångar och sjunga fantastiska melodier över detta! Ja jag vet inte riktigt hur man gör det men jag har Geddy Lee att tacka för att alltid fortsätta utvecklas åt det bättre hållet. Hans basljud på vissa plattor var också fantastiskt bra! "The Analog Kid av Rush är min absoluta favorit"
 
5. Sting (The Police, solo): Nu måste ni ju fundera lite varför. Men Sting är en av mina absoluta favoriter! Både hur han sjunger och hur hans basspel insipirerade mig många gånger. Mycket av det basspel jag gjorde med Mind Pollution var till stor del Sting's förtjänst! "Message In A Bottle var en av de första låtar jag kunde spela helt utan problem"
 
4. Flea (Red Hot Chili Peppers): Såväl Flea's slap-bass spelande och hans andra melodiska slingor har påverkat mig på så många olika sätt att det är svårt att förklara det. Men hans filosofiska inställning till att spela bas med att hålla det enkelt och rytmiskt med vissa komplexa saker då och då har verkligen influerat mitt basspel mycket mer än vad jag trott. Så ser min syn på att spela bas fortfarande ut och jag tycker det fungerar bra. Bättre att hålla sig till rytmen liksom med några coola melodier här och var. Tack för det Flea! Jag är skyldig dig mycket! "The Zephyr Song är en av RCHP låtarna jag finner mest rolig att göra ett cover på och spela bas!"
 
3. Geezer Butler (Black Sabbath): Denne man spelar många av sina basfills väldigt bluesigt av sig. Och trots att jag nog aldrig tänkt på det tidigare har jag verkligen märkt hur mycket mina fills när jag spelar liknar sättet Geezer Butler spelar på. Jag växte upp med Sabbath och har alltid älskat dem. Sen att Geezer's basljud kunde varit bättre går ju att disskutera men generellt har han varit en stor inspiration. "Ingen låt sammanfattar Geezer Butler's spelstil mer än War Pigs"
 
2. Duff McKagan (Guns' N' Roses, Velvet Revolver, Loaded): Duff MacKagan's stil när han spelar är rakt på sak. Han skiter fullständigt i alla normer och kör på ren rock n' roll. Det gillar jag! Han var faktiskt en av de första som jag verkligen fattade stort tycke för när det kom till spelstil för han visade att man inte alltid behövde köra raka basgångar med fjärdedelar eller åttondelar utan man kunde faktiskt följa gitarrens riff väldigt mycket och få det att låta riktigt bra. Att då och då slänga in fills is synk med trummor och innan ny takt var också något jag lärde mig tidigt av han. Jag köpte till och med en vit Fender Precision Bass för att efterlikna hans gamla Fender från 80-talet. Tack för att du är en sådan stor inspiration Duff! "Rocket Queen är Duff i sitt esse!"
 
1. Cliff Williams (AC/DC): Nu kanske ni tror jag blivit tokig! Vad har Cliff Williams någonsin gjort som varit så viktigt för mig? Jo det ska jag berätta! Han och Phil Rudd är nog något av den mest stabila rytmsektionen i dagens musivärld. Visst, han spelar i princip väldigt sällan något som sticker ut mycket, ofta är det rak takt eller så följer han gitarr riffen som bröderna Young häver ut mot han. Men det gör ju att hans mer komlicerade saker verkligen sticker ut mycket mer än vad man kan ana! Och hade det inte varit för Cliff och AC/DC för den delen tror jag att jag aldrig hade börjat med musik på det sättet som jag gjort nu. Jag hade kanske aldrig skrivit om det jag just nu skriver om. Så tack Cliff för att du fick mig att börja spela bas! "Love Hungty Man innehåller Cliff Williams mer funkiga sida"
 
Tröstpriser går till Tom Hamliton (Aerosmith) för många fantstiskt roliga och sköna basgångar. Frank Bello (Anthrax) snabb som satan och grymt duktig och Dave Ellefson (Megadeth) eftersom Peace Sells var den första riktigt tuffa basslinga jag lyckades bemästra helt!
 
Vi hörs snart igen!
 
Ciao!

Luck of the Irish

Publicerad 2013-01-30 02:00:00 i Allmänt

Finns det ett ställe i närheten jag skulle vilja åka till så är det definitivt Irland. Både för dess sköna natur, goda öl och whiskey och intressanta musikhistoria. Men det finns nästan en änn mer viktig sak som gör Irländarna så unika i Europa.
 
De är extremt stolta över sitt ursprung och samtidigt så välkommnande in i gemenskapen. De är alltid patriotiska trots situationen och ger alltid sitt stöd när det behövs. Speciellt sant är detta när det kommer till deras supportrar inom sportens värld. Speceillt då deras fotbollssupportrar.
 

Har just tittat runt lite på nätet om den klassiska folkvisan "The Fields of Athenry" som många spelat in, den har blivit av en nationell supportersång (lite som Britterna har "You'll Never Walk Alone") en mycket vacker låt som alltid ger mig rysningar i refrängen. Och den här versionen kan vara något av det bästa inom fotbollssupporterväg jag missat tidigare. Inget kan klå Irländare när det kommer att omfamna sitt ursprung och stödja sitt lag genom allt. Trots att de visste att de skulle åka ut ur EM kvalgrupperna efter att Spanien petat in 4 mål mot 0 så sjöng de Irländska supportrarna vidare tills matchen var slut.

Riktigt mäktigt och något som speciellt vi Svenskar skulle ta efter, fast den ända låt vi har som är våran "inoficiella nationalsång" är "Öppna Landskap", och den är väldigt mjäkig i jämförelse...

Irländska supportrar i Gdansk sjunger The Fields of Athenry

 

Vilken är den Svenska analogen anser ni? Kanske vi behöver en riktig gemenskaps sång? Eller har vi redan det, vad tycker ni?

Covers som kanske blev bättre än originalen

Publicerad 2012-11-27 00:03:45 i Musik

Vår värld kryllar av bra låtar av de olika slagen, en populär grej är att göra covers på andras låtar. Och vem vet? I vissa fall är kanske dessa covers bättre än originalen. Så här kommer en KORT lista på olika låtar som låter bättre när det görs som covers av andra artister eller som i alla fall är värda att nämna som bra covers.
 
No Matter What av Lillian Axe (Orginal av Badfinger): 
 
Lillian Axe är idag ett väldigt okänt glamband ifrån 80-talet som hade en mindre hit med skivan Poetic Justice. PÅ denna skiva fanns ett cover på en gammal låt av Badfinger vid namn No Matter What. Medans Badfingers version är helt ok så lyfter Lillian Axe låten till nya höjder och gör den till ett riktigt bra cover.
 
Tainted Love av The Living End (Orginal av Soft Cell)
 
Australienska punkbandet The Living End tog en gammal syntdänga som redan det var ett cover av en låt av Gloria Jones och de gjorde om låten med bravur, en svängig rockabilly punk dänga som faktiskt funkar förvånansvärt bra!
 
The Real Me av W.A.S.P. (Orginal av The Who)
 
Ett cover behöver inte jämnt låta så olik orginalet, vilket tydligt märks på W.A.S.P. covret av The Who's klassiska låt The Real Me, skillnade här är istället en mäktigare ljudbild där The Who's version hade mer steril produktion och farmförallt är tempot högre i den här versionen. Överlag ett grymt cover!
 
Personal Jesus av Marilyn Manson (Orginal av Depeche Mode)
 
Också en låt som gaktiskt inte är så olik sitt orginal men med hjälp av Mansons touch och nya sound lyfter låten en bit till, fantastiskt bra cover.
 
All Along The Watchtower av Jimi Hendrix (Orginal av Bob Dylan)
 
Få kan ändra på en låt på ett sådant sätt att den knappt liknar sitt orginal mer än till texten, vilket Jimi Hendrix verkligen lyckades med när han gjorde ett cover på Bob Dylans All Along The Watchtower. Till och med Dylan själv var impad av hur Hendrix praktiskt tagit gjort om hans låt till en ny. Att inte tycka om detta mästerliga cover är lite som att leva utan vatten.
 
Och sist men inte minst ett cover på Buffalo Springfields låt For What It's Worth av inga andra än mitt gamla band Mind Pollution dock finns det bara en liveversion av låten där jag på grund av en konstig kameravinkel ser ut som en tre meter stor jätte jämfört med resten av bandet (så är inte fallet i verkligheten, tro mig). Sedan är det inspelat med en ganska kass kamera så ljudet är inte direkt av topkvalité men det är lyssningsbart i alla fall! Själva covern är bra och det är egentligen inte mycket som vi har ändrat i låten mer en lite av arrangemanget, och det funkar faktiskt överraskande bra.
 
Inom en snar framtid kommer fler covers jag kommer på upp här också men det får bli en annan gång.
 
Ciao!
 

Om

Min profilbild

Leidy

Jag har bott i Borlänge hela mitt liv, men planerar att flytta långt bort efter jag läst klart Högskolan. Läser Ljud och Musikproduktion på Högskolan Dalarna. Spelar bas och spelade tidigare i Mind Pollution. Spelar även trummor. Ljud, Spel och Film besatt. Funderar på att bli Foley artist eller radioprogramledare efter utbildningen är klar. Gillar också träning, speciellt styrka och löpning.

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela